Herr Jacke

nu sitter jag här. en person som jag funnit oerhört fin och vacker på många sätt och vis har precis varit här. och lämnat mig. hur bokstavligt jag menar detta är jag osäker med. inte för alltid, that's for sure. det är inte över, inte helt. och det är nog så jag vill ha det. det är inget att vända ryggen så där.

jag finner det fruktansvärt, faktiskt, att man inte alla gånger får det man hoppas på. och att hoppas, det i sig är väl förjävligt? men hur lever man utan hopp? det i sig vore ju också förjävligt. det är ju i och med hoppet man har något att se fram emot. något att lägga sina förväntningar på. att ens ha förväntningar. det är ju guldvärt. livet blir lite mer spännande på sätt och vis.

men som sagt, alla gånger utspelar det sig inte som man vill. och jag känner mig svag på något vis som vågar hoppas. som vågar satsa. vågar visa mig sårbar. vågar visa känslor. känslor är oerhört fina. det är dem. men samtidigt fruktansvärt farliga. det kan göra så ont. och så djupt, så djupt.

två gånger i rad också. tre i rad kanske? är det det som är meningen? sen kanske jag lyckas?

det jag lyckats hittills med är att bli sårad. men inget jag valt själv. jag börjar lära mig att det tillhör att det ska göra ont. inget man vill, inte alls.


framöver kan väntas känslosamma uppdateringar. kanske. det beror på. man ska ju även se ljuset också. men det kommer nog vara mest mörkt. grått på sin höjd.