Herr Jacke

jag vet inte riktigt vart jag befinner mig just nu. det är så mycket som drar i mig. åt alla håll.
tankar som jag inte ens ska ha, tydligen. jag visste mycket väl från början hur det var, men tanken slår ju en om att det faktiskt kan hända. det finns inte direkt något stopp, aldrig faktiskt. jag vet inte hur det är med er, men så är det för mig. hålet finns alltid där, hålet som kan utvecklas till något annat.

och nu, så som det har fortskridit, kan jag inte tyda hålet. det går verkligen inte. jag får skylla mig själv till viss del, men inte helt. så fungerar det faktiskt inte.

egentligen, som vid alla tillfällen, borde man släppa allt. men det är något inom mig som vill fortsätta leta. leta det där som jag tror finns. jag tror faktiskt det - antingen är jag helt hopplös eller har rätt (någon micro-procent) för det fanns där.