Herr Jacke

i söndags när jag kom hem, när det var dags för att lägga sig, kunde jag inte somna. jag låg och vred och vände på mig. tankarna strömmande nonstop. men det var nog det som krävdes. jag har nu lyft en tung sten.
ett tack till kristin & linda. mina käraste. att prata ut kan behövas. tydligen så var det allt som behövdes.

jag tog mig modet och responsen var inte den jag väntade mig. en smärre chock kanske.. så hur blir det nu?
time will tell, bara den inte kommer skrikandes, rakt i mitt ansikte. fast motgångar gör en starkare, visst var det väl så?



idag tittar solen fram. det glädjer. regnet som varade i en vecka, om inte mer, var inte direkt glädjespridande. men samtidigt tackar jag för det. den drog mig ner för att sedan låta solen dra mig upp.